Som en reaktion på min identitetskris har jag skaffat en ny blogg. För att jag tyckte att den var lite snyggare.

Inget ont om bloggagratis.se, men den är inte så snygg. Sry.

Min nya layout är ju ganska tråkig än sålänge, men när jag får (förhoppningsvis) fotona och sakerna som ligger på min hårddisk i den söndriga datorn så kommer det bli fint.

Så; ny adress http://cherrybeat.wordpress.com/

Gå dit, läs, och fröjdas.

Har inte fått sova nåt inatt heller.

Misstänker att jag har vänt lite på dygnet.. Det har ju varit så sabla varmt att jag har blivit skittrött och somnat under dagen, och legat och dåsat i 4 timmar. Så det är väl inte så konstigt..

Sitter hemma hos Pear och lägger över musik på min externa hårddisk. Det tar sin tid, men snart skall jag cykla hem. Med min nya cykelkorg, com jag köpte nu imorse på indiska.

Den är skitfin, faktiskt. Kommer att passa jättebra på cykeln. Är tacksam för att jag itne köpte en tråkig på Clas Ohlsson, som först var planen, men en sådan hade jag nog fått ha ifred. Denna kanske någon snor, så jag ska försöka komma på ett bra sätt att fästa den på.

Jag ser så fruktansvärt mycket fram emot cykelturen hem, jag och min nya fina cykelkorg.

Det har varit sån total jävla kaos nu i några dagar!

Jag blir helt galen.. och jävligt trött.

Lillkatten envisas med att både bajsa och kissa i sängen, och efter att nyligen ha tvättat både sängkläder och täcke till evig förbannelser, gör han det igen. Och igen.

Idag kissade han på mig. På mig och på min klänning, och eftersom det är någon jävla vattenläcka någonstans i huset, har inte vattnet funkat sen jag vet inte när på dagen. Kan alltså inte torka av nånting, tvätta nånting eller ens duscha.

Så; nu sitter jag på bussen påväg hem till Pear, där jag kommer att få sova ifred, duscha och titta lite på tv. Helt underbart.

Jag gillar katter, och jag gillar Orvar, men just nu kan jag inte vänta länge nog tills han blir vuxen.

Imorgon skall jag lägga ut citron på väl valda ställen i lägenheten, bland annat i sängen. Har redan hällt på några ställen, men det innebär att han bara hittar nya platser att terrorisera.

Klättrar överallt, äter på sladdar, krafsar sönder mina högtalare. Jag är glad när han sover, och leker ofta med honom så att han tröttar ut sig ordentligt.

... .. .

Jag känner mig elak, men man tröttnar ibland. Så, innan jag börjar skälla på honom åker jag hemifrån, och kommer hem som en glad människa istället för en sur, och försöker finna en lösning på problemet.

Åh, gode gud vad gott!

Jag lånade Pears lilla bögvisp (en sån man skummar mjölk med) och för första gången någonsin sitter jag här hemma med en riktig kaffe latte - och den är så underbart jävla god!

Jag tackar City Gross för att de säljer riktig baristamjölk, och Löfbergs Lila för att de har ett gott kaffe.

... .. .

Finns det någon mer än jag som dricker Löfbergs Lila nuförtiden? Jag har svårt att tro det.. Gevalia och Zoegas verkar ju vara favoriterna.

Men nu när jag tagit steget fullt ut och blivit en riktig nörd; funderar jag på att köpa gott riktigt kaffe på Kahls och en espressokanna, så jag kan göra det lite mer på riktigt.

Jag har snygga vita muggar, så det känns som om jag köpt min latte på kafé.

Lyx. Jättelyx.

Och jag är glad och nöjd, men kanske en smula bajsnödig.

Man blir ju bajsnödig av kaffe.

... .. .

Passar på att skicka en tanke till Ballerina, Joel och August. Även gnisselkatten Lisen. Jag ringde häromdagen, men det var ingen som svarade. Tänkte att de har nog fullt upp, eller kanske är och väger bebisen på mödravårdscentralen eller tar en promenad i den fina orangea vagnen.

Jag önskar att jag var där, med min lattevisp och virkning så kunde vi ha riktigt mysigt.

Jag skickar en kram till er; KRAM.

JAG SPILLDE VATTEN I MIN LAPTOP!

Det fatala misstaget inträffade igår, vid halv 11 på kvällen. Jag satt och tittade på Ugly Betty och åt en clementin, när jag råkade stöta till en kudda som stötte till ett stablit jävla glas från Ikea, halvfyllt med vatten, och det rann ner i datorn. I hela tangentbordet.

Jag ringde till Lovisa och Daniel för hjälp. Och ja, den var så jävla körd! Förhoppningsvis kan hårddisken räddas, men annars så kommer den inte att funka. Det var mycket vatten, och den liksom gick igenom hela.

Jag ringde varenda person på hela jorden för att berätta om mitt misstag. Jag visste fan inte vad jag skulle ta mig till. Känslan av att vara handikappad har nog aldrig varit större, och paniken var ett faktum.

Jag tog en snus, och började läsa en bok. Sen somnade jag tillslut..

Idag gick jag raka vägen hem till Pear och lånade hans internet för att kolla på ny dator. Klockan 1300 var jag hemma igen, med en ny dator.

Ett snabbt köp, en bra dator (mer än dubbelt så bra som den gamla utan att kosta ett öre mer) med mobilt bredband, router, antivirus program ett år framöver och en mus. Och en förskring. Allt detta för 500 i månaden, så det känns faktiskt överrenskomligt.

Jag har en ny dator, och är glad. Och jag har ordnat internet till mitt framtida mini-kollektiv på möllan. Så; två flugor i en smäll.

Och jag kan spela The Sims 3 på den och Spore. Så jag är nöjd.

Det känns dock lite märkligt.. den gamla lilla Toshiba ligger på tork och skäms i ett hörn, och jag sanar den. Trots att den ofta gav mig huvudvärk så var det fan min första dator, alldeles egna. Den har tjänat mig i två år, så den var ju ändå dags att bytas ut. Med bara 512mb i ram och typ 80G hårddisk gjorde den inte så mycket väsen av sig..

Nu sitter jag här med en jävla flashig Acer Aspire.. jätteshiny överallt så händerna lämnar fettfläckar lite här och var.

Alltså, alla världens datornördar jublar nog inte; men jag gör lite. Men jag saknar min gamla Toshiba! DEN HADE KÄNSLA!

... .. .

Dramat hemma med Orvar fortsätter. Han är nu 11 veckor gammal, och jättelivlig. Stackars Ester får aldrig ha sin svans ifred, och han är på precis allt. Just nu sitter han och stirrar på bokstäverna som dyker upp på skärmen med världens fasination. Intressant.

Han har varit kräksjuk, stackarn. Ester också, inatt. Men hon lade sin kaka inne på dass, duktig som hon är. Orvar däremot förstod nog inte vad som hände, så han sprang runt i lägenheten som en liten kräkspridare och lämnade ifrån sig maginnehåll lite här och var. Inklusive på sig själv. Han kräkte ner sig..

Stackars lilla söta. Han kräkte och hoppade omkring, stutsade som en boll. Jag fick fatt i honom innan han tänkte smita under sängen, och satte honom i handfatet och tvättade.

Han blev skitsur.

Sen torkade jag honom med stora farliga handduken och satte ner honom breid Ester, som tog över. Och nu darrar han när jag lyfter upp honom och kelar, tittar på mig med jättestora ögon och jag vet precis vad han tänker.

Jag saknar Per. Mycket.

Trots att sist vi sågs var tidigt imorse, när han stack till jobbet och jag cyklade hem, så saknar jag honom ändå. Och det liksom suger i kroppen!

För varje vecka som går blir jag bara mer och mer kär. 

Och det är helt underbart.

Nu är Orvar och Ester kompisar. De leker och tvättar varandra.

Mest Ester som tvättar Orvar..

Han växer bra, lillkatten. Snart är all blå färg borta från ögonen, och trots att han har kissat i sängen typ tre gånger, så är han annars duktig och går på lådan. Jag vet inte verför det händer, men jag misstänker att det är för att täcket prasslar lite som sand.

Han har världens sötaste små tänder, och smuts i öronen som skall tvättas bort. Små klor, som jag klippte tidigare i veckan och det gick väldigt bra. Han jamade, och Ester kom till undsättning. Hon gör ju så, när Orvar jamar. Då kollar hon läget.

För att undvika förvirring har jag bytt namn på katten igen<, nu heter den orvar.

I natt har jag fått sova ganska bra.. har haft både Ester och Orvar i sängen med jämna mellanrum, och det går bra. Ester låter fortfarande som ett världskrig, men nu är hon bara feg.

Hon vill gärna vara med och leka, men vågar inte.. så när hon springer fram till Orvar för att vara med, börjar hon fräsa.

Men det går frammåt. Ester rör sig mycket mer i lägenheten, och söker kontakt. Jag är inte så oroig för om de kommer att trivas ihop eller inte, så som det har utvecklat sig nu är lite över förväntan, så med tiden blir det bra.

Har inte fått sova speciellt mycket inatt.. tänkte att det var lika bra att gå upp och ta mig en kopp thé och försöka bete mig precis som vanligt.

Men det är svårt.

Igår kom bebiskatten hem. nästan 10 veckor gammal, och asliten. Jag trodde väl inte att ester skulle hoppa av glädje, men jösses vilken surtant hon är! Jag upplever henne som nyfiken, och inte speciellt arg egentligen..

Hon liksom ligger och morrar, fräser och grymtar som en gris när den lille kommer i närheten, men hon ser helt normal ut. Hon bara låter obehagligt. Hon har till och med gått fram till asta och tittat, gjort sig så stor som möjligt och sedan sprungit iväg.

Ja, jag döpte om den till asta istälet. Jag råkade säga det några gånger, och kom fram till att det var enklare än assar. Tittade den i rumpan och tänkte att det var nog en hona, men sen såg jag något där bak som kikade fram, så jag tror att asta är en hane.

Men Ester och Asta är fint. Och finare blir det när de är kompisar.

Läste på nätet om inrtoduktion av en kattunge, och det kan ta ett tag innan Ester vänjer sig. Hittade en massa info om folk som hade katter som inte gillade andra vuxna, och som typ i två veckor hade fräst på den lille innan den kom fram till att den inte var något farlig, och att den skulle stanna. Och med det känner jag mig lugn. Situationen är inget konstig, och Ester kommer inte att döda Asta.

Det var till och med bra att de fick spendera så mycket tid i samma rum som möjligt. Så jag vänjer mig vid tanken på att höra griskatten inne på dass ligga och sura i några veckor, och lillkatten till att hoppa omkring på mig titt som tätt.

... .. .

Natten har ju varit minst sagt spännande. Jag lade Asta på golvet i en filt, och tänkte att hon/han skulle ligga där. Jag vaknade dock till vid otaliga tillfällen av att ha en katt i ansiktet och i största allmänhet överallt, och Ester satt och morrade på golvet.

Ester försökte till och med hoppa upp i sängen två gånger, och hon blev skitarg och frästa och hoppade. Så jag tänkte att det är väl lika bra att gå upp, för inte kan jag sova med det helvetesgapet i öronen.

Trots detta har vi väldigt mysigt alla tre. Asta tror att jag är mamma, och är hela tiden på mig. Ester försöker klämma sig in på alla de små utrymmena som Asta har varit på, varför vet jag inte, men det ser roligt ut. Hon har även snott tygmusen, den vill Ester ha för sig själv.

Just nu pågår ett spännande skådespel med Asta under sängen, och Ester utanför. Kände även nyss att Asta har kissat mig på ryggen; utan att jag märkte det. Det luktar som tur är bara vatten, så en tvättid precis idag behövs inte.  Men jag får nog ta och sy mig ett par nya byxor, om jag inte vill gå utan förstås.

Vet inte om det är så att Asta inte vågar gå på lådan när  Ester ligger i vägen.. jag har ställt henne/honom där någon gång, men den har hoppat ut. Den vet ialafall vad man ska göra där, för den är rumsren. Ester har nog skrämt den stackarn. Om den tänker kissa överallt blir jag olycklig, med tanke på att jag har heltäckningsmatta..

Varför är det ingen här?

Varför har alla mina vänner flyttat från stan och är så långt borta?

Vad ska jag göra när jag blir så ledsen att jag inte ens kan stå upprätt?

Vad ska jag göra när jag inte vågar röra mig för att jag kanske ser mig själv?

Nu jävlar svänger det igen. Sen i måndags har jag gått upp och ner i mitt huvud, och jag har ingen aning om varför.

Förstår inte överhuvudtaget vad det är som är fel, men ingenting jag gör blir bra. Vad händer?

Det är inte kläderna det är fel på, det är min kropp.

Igen, och igen och igen.

Förstår ingenting, och vill bara bli av med alla känslor.

Ja, just det. Det är min namnsdag idag. Det firas med att läsa en riktig skitbok.

Jag anade att det var något på gång när det kliade i halsen. Och sen gjorde det lite halvont, typ. Och sen började den ena näsborren att trilskas, och nu; en fin utblommad förkylning. Dock inte världens största, men ändå.

Hur fanken fick jag den?

Kanske drog jag på mig den igår när jag träffade bebisen jag suttit barnvakt med.. men isåfall gick det snabbt. Jaja, det är ju inte första gången jag drar på mig sjukdom när jag går därifrån.

Strunt. Imorgon ska jag på ölmässa i köpenhamn, och mina smaklökar har för tillfället upphört att sammarbeta med mig. Morgonprovivan smakade blä, och det enda jag är sugen på är varm nyponsoppa. Men hur i herrens namn skall man kunna dricka varm nyponsoppa i dethär ädret och i denhär lägenheten utan att dö av värmeslag? Kanske om jag sätter mig i duschen med en termos.

... .. .

Sent igårkväll skedde ett genombrott i mitt och Esters liv. För första gången var hon uppe på stolen, och sedan tog hon en tur på bordet. Så hon är alltså inte för tjock för att hoppa upp på höga saker, hon har nog helt enkelt bara inte tänkt på att man kan göra det, och att man gärna får. Jag skiter i om hon är på bordet, jag är bohem och tycker det är gulligt, speciellt att ha katten brevid morgonmackan kl. 0700.

Idag var hon uppe en sväng till. Men hon vågar inte riktigt, så hon hänger en hel del på stolen. Jag har kastat musen upp på bordet, men hon bara tittar på den och sen på mig, och jamar lite.

Men hon tyckte det var spännande att vara uppe på bordet. Såg en massa roliga saker utanför fönstret som fångade hennes uppmärksamhet.

Nu har jag itne så mycket mer att komma med. Jag ska gå och sy en tröja tills imorgon.. om jag pallar lägga mig på golvet och klippa till bitarna. Det är det tråkigaste jag vet, tänka att nu måste jag lägga mig på golvet med mitt tyg och klippa mönster, och sen nåla. Men när jag väl sitter vid maskinen är jag glad och nöjd.

Mhm. Trodde man skulle slippa undan helt från att må dåligt när man fick medicin. Men, tja. Jag vet inte.

Nu är det tredje dagen jag känner mig illa på länge. Riktigt länge. Den väbekanta olustkänslan är där igen, och jag hade nästan glömt hur den kändes.

I måndagskväll fick jag lite panik och var tvungen att ta mig hemifrån, så jag cyklade iväg. Det blev bättre en stund, men på kvällen hade jag så ont i magen.. Natten spenderades till stora delar på dass, och jag kanske bara sov tre timmar. Igår var det sådär.. jag hade saker att göra, men det tog emot jättemycket att göra dem. Hade en olustig känsla i kroppen, att allt är slut och att jag är fel.

Med andra ord så var det väl som vanligt egentligen, men nu satte det sig i kroppen. Det var visserligen lite enklare att resonera runt det jag kände, men någon stans tar tyvärr hjärnan slut och den flyger iväg. Igen.

... .. .

Förstår inte. Vil inte åka in till Lund och ta mitt blodprov, vill inte gå ut på stan och lämna ut mitt CV. Dagen är förstörd, och jag tror att det är min egen förtjänst. För jag gick inte in i duschen som jag hade tänkt, utan jag städade lite först förjag tyckte det var så stökigt, sen satte jag mig ner och drack mitt morgonkaffe och nu, nu sitter jag här och vill att det ska bli imorgon så jag kan få börja om på nytt igen. Ge mig själv ett nytt försök.

Jag vill ändå ge mig själv cred för att de två och en halv vecka som har gått har varit bra. Jag har kommit igång, och jag har tagit itu med viktiga saker. Jag har sökt jobb, jag har hittat lägenhet, jag har ordnat papper till försäkringskassan, jag har tvättat och diskat, slängt sopor, duschat, cyklat lite i malmö, lagat middag själv och så. Det enda jag har skjutit upp på (för att jag måste göra det i Lund) är det där jävla blodprovet. Men jag tänker, att om jag ser till att borsta tänderna och plucka ut linserna, tvätta av mig sminket ikväll innan jag lägger mig, så blir det inte lika svårt att starta imorgon när jag går upp. Det blir inte så bakvänt.. och då kan jag komma utanför dörren, åka in till Lund och sedan gå runt och söka jobb.

Anyway, att ge mig själv beröm funkar sådär. Jag tänker mest att jag drabbats av storhetsvansinne. Men världen går inte under, jag har ändå kommit långt längre sen i början på Maj än vad jag har  gjort sedan detta året började, så, det måste väl vara värt någonting?

Var och tittade på världens sötaste kattunge igår. Och den fick mig att bli glad, och hela jag fylldes av värme och jag ville stoppa ner den i väskan och ta med den hem med en gång! Men den diar fortfarande, och innan den lärt sig ära fast föda ska den staa hos sin mamma. Men inom 4 veckor får jag hem den, så nu går jag med spänd förväntan och längtar tills jag får hämta hem lilla Assar, som den ska heta.

Jag har redan köpt kattungemat, och jag funderar nu på hur jag ska göra med matningen eftersom Ester har hela tiden sitt foder framme, och om den ille äter det kan den få ont i magen. Så, jag tror jag får ge dem på fasta tider, och Assar i hallen och Ester i köket, som vanligt. Jag vill ju inte heller att Ester ska äta upp Assars mat..

Jag vet inte ens om det är en hona eller hane. Jag tittade den i rumpan, men det är svårt att se. Jag vet att Assar är ett manligt namn, men i mina öron är det ändå ganska könsneutralt, precis som "Robin". Och jag bryr mig inte, för i slutändan är det ändå en katt.

Jo, det är sant.

Jag har fått ändan ur vagnen. Och vem kunde tro det? Inte jag ialalfall. Tänkte att jag var dömd att sitta hemma och vara ledsen för resten av livet, känna mig ful och totalt jävla värdelös i ett år till och inte veta vad jag ska göra med mitt liv.

Men nu så.

... .. .

Igår köpte jag en cykel. I lund. Och sen cyklade jag och Pear en liten runda, och det var helt jävla underbart. Jag älskar malmö. Jag älskar livet. Jag är glad.

Och jag ska skaffa en kattunge. Och ja; just nu är jag jävligt hyper, men det beror på att jag har hällt i mig typ tre thékoppar med kaffe. Men jag var tvungen, annars hade jag dött av trötthet när jag kom hem imorse efter cykelturen från Värnhem.

Jag och Ester är glada. Mycket. Vi umgås och kelar, och leker lite. Ibland apporterar hon tygmusen, men iband glömmer hon den. Då jamar hon lite på mig, men jag vill att hon ska fortsätta hämta den till mig så jag kan kasta den igen, för det är coolt.

... .. .

Allltså, bara tanken på att jag ska jobba istället för plugga till hösten är så otroligt skön! Att för första gången på väldigt länge gå till jobbet, komma hem och veta att det är slut. Inget som jag måste göra stup i kvarten, tänka på hela tiden att jag måste läsa de jävla böckerna, och att jag måste minnas skiten. Prestera.

Om min förbättring beror på medicinen eller inte vet jag inte, men jag skulle tro det. Eller så är det en ren placeboeffekt. Vilket som bryr jag mig inte om, för jag är stabil. Inte bara jag tycker det, även mina vänner.