Mhm. Trodde man skulle slippa undan helt från att må dåligt när man fick medicin. Men, tja. Jag vet inte.

Nu är det tredje dagen jag känner mig illa på länge. Riktigt länge. Den väbekanta olustkänslan är där igen, och jag hade nästan glömt hur den kändes.

I måndagskväll fick jag lite panik och var tvungen att ta mig hemifrån, så jag cyklade iväg. Det blev bättre en stund, men på kvällen hade jag så ont i magen.. Natten spenderades till stora delar på dass, och jag kanske bara sov tre timmar. Igår var det sådär.. jag hade saker att göra, men det tog emot jättemycket att göra dem. Hade en olustig känsla i kroppen, att allt är slut och att jag är fel.

Med andra ord så var det väl som vanligt egentligen, men nu satte det sig i kroppen. Det var visserligen lite enklare att resonera runt det jag kände, men någon stans tar tyvärr hjärnan slut och den flyger iväg. Igen.

... .. .

Förstår inte. Vil inte åka in till Lund och ta mitt blodprov, vill inte gå ut på stan och lämna ut mitt CV. Dagen är förstörd, och jag tror att det är min egen förtjänst. För jag gick inte in i duschen som jag hade tänkt, utan jag städade lite först förjag tyckte det var så stökigt, sen satte jag mig ner och drack mitt morgonkaffe och nu, nu sitter jag här och vill att det ska bli imorgon så jag kan få börja om på nytt igen. Ge mig själv ett nytt försök.

Jag vill ändå ge mig själv cred för att de två och en halv vecka som har gått har varit bra. Jag har kommit igång, och jag har tagit itu med viktiga saker. Jag har sökt jobb, jag har hittat lägenhet, jag har ordnat papper till försäkringskassan, jag har tvättat och diskat, slängt sopor, duschat, cyklat lite i malmö, lagat middag själv och så. Det enda jag har skjutit upp på (för att jag måste göra det i Lund) är det där jävla blodprovet. Men jag tänker, att om jag ser till att borsta tänderna och plucka ut linserna, tvätta av mig sminket ikväll innan jag lägger mig, så blir det inte lika svårt att starta imorgon när jag går upp. Det blir inte så bakvänt.. och då kan jag komma utanför dörren, åka in till Lund och sedan gå runt och söka jobb.

Anyway, att ge mig själv beröm funkar sådär. Jag tänker mest att jag drabbats av storhetsvansinne. Men världen går inte under, jag har ändå kommit långt längre sen i början på Maj än vad jag har  gjort sedan detta året började, så, det måste väl vara värt någonting?

Var och tittade på världens sötaste kattunge igår. Och den fick mig att bli glad, och hela jag fylldes av värme och jag ville stoppa ner den i väskan och ta med den hem med en gång! Men den diar fortfarande, och innan den lärt sig ära fast föda ska den staa hos sin mamma. Men inom 4 veckor får jag hem den, så nu går jag med spänd förväntan och längtar tills jag får hämta hem lilla Assar, som den ska heta.

Jag har redan köpt kattungemat, och jag funderar nu på hur jag ska göra med matningen eftersom Ester har hela tiden sitt foder framme, och om den ille äter det kan den få ont i magen. Så, jag tror jag får ge dem på fasta tider, och Assar i hallen och Ester i köket, som vanligt. Jag vill ju inte heller att Ester ska äta upp Assars mat..

Jag vet inte ens om det är en hona eller hane. Jag tittade den i rumpan, men det är svårt att se. Jag vet att Assar är ett manligt namn, men i mina öron är det ändå ganska könsneutralt, precis som "Robin". Och jag bryr mig inte, för i slutändan är det ändå en katt.