Jag minns dåligt. Glömmer bort saker. Idag var det nollat på kontot,  jag vet inte hur. Sen så blev jag jättearg och förstod inte heller varför. Sen kom jag hem med världens energi och direkt innanför dörren blev jag trött.

Jag vill inte ta ansvar för denhär kroppen längre. Jag känner mig smutsig och äcklig och ful och tjock. Jag vill inte umgås med världen om den tänker fortsätta göra mig till den fetaste människan på jorden.. jag vill inte vara med om det. För varje dag jag äter går jag upp ett kilo. För varje vecka jag äter blir jag som en val och varje gång jag tar av mig kläderna ser jag hur allting flyter ut och är äckligt.

.  Jag är arg och äcklad. Och trött på allting. Trött på katten som bara skiter så det luktar fan hela tiden och på at jag måste göra en massa saker.

För ANDRA jävla gången så händer det något, och världens längsta inlägg förvinner. Fattar inte, och blir bara ledsen på skiten.

Fitta.

Jag hatar att det bara är tightsen som håller inne allt äckelskinn. Jag hatar att när jag är utan kläder så ser man allt, elefantlåren och degmagen. Utan kläder tycker jag inte om att se på mig. Jag kan inte. Ett tag hade jag vänt på min spegel, men nu orkar jag inte. Så varje gång jag går förbi efter att ha duschat så måste jag titta. Titta på det bleka, knöliga som aldrig vill försvinna.

En bra början på dagen. Jag var hungrig, me frös bort det påväg till bankomaten. Och så läckte skorna in snö så jag blev blöt om fötterna, som alltid när det är vinter. Det är min lott här i livet; är detminsta vatten ute blir jag dyböt om fötterna. Så det finns ingen som helst mening med att kämpa emot.. blöta fötter är mitt liv.

... .. .

Ska hem till honom ikväll. Han ska laga mat, och jag göra en banankaka till honom som jag kanske smakar av. Sen ska vi ta ett bad i hans badkar och sova tillsammans. Han lovade att krama om. Och så ska vi sova ihop, igen.

Det börjar bli farligt. Måste ta tag i situationen innan den uppstår.. eller det kanske den redan har gjort? Jag känner mig åter igen som en dålig människa för att jag kanske har förlett en jättefin person som förtjänar något bra, inte mig. Jag, som bara vill ha närhet, men inte ett förhållande..

Jag hoppas ingen bir arg, och lämnar mig ensam.. Känner att jag har fått så mycket skäll för att jag är förmycket att hantera just nu. Känner att jag har blivit sparkad på för att jag inte fungerar. Känner att jag har gjort så många och så mycket besvikna på mig, att jag aldrig klarar av att prestera någonting, så om han blir arg, och tycker att jag är en dålig människa, så kommer jag att krypa ihop till en liten boll och sova i några dagar. Tappa värdefull tid och kanske gråta en skvätt, ta mig tillbaka till verkligheten för att gå til jobbet, men sen hem igen och under mitt täcke.

... .. .

Snart ska jag in till lund. Till studenthälsan. Vet inte riktigt vad vi ska prata om, men förmodligen diskutera det som kom fram under fredagens 2 timmar långa session med psykologen. Jag var så trött efteråt! Det skrämmer mig lite att de kanske uppfattar mig som oseriös, och som att det jag säger inte är sant. Men de måste väl lyssna på mig?

Sen ska jag åka hem. Köpa grädde på vägen och sen hem och baka en banankolakaka till mannen som får en bit av mitt liv för tillfället.

Orka göra något överhuvudtaget.. Nej. Verkligen inte.

Känner mig som en strandad val. Det är dags att göra något åt dethär.. denhär mellanperioden av äckel. Jag kan inte sluta, jag har tappat kontrollen och jag måste återfå den. NU. Innan det är försent och inte går att vända på.Innan jag är dömd till ett liv i en ful kropp som jag inte vill ha. Skit samma om alla andra gillar den, det är jag som bor i den.

Imorgon skall jag tillbaka till studenthälsan. Vill inte egentligen, men måste. Känner inte alls för det. Vill inte gå utanför dörren, men är ändå så fruktansvärt rastlös.

Skulle vilja gå ut nu. I snön. Men det är mörkt, och jag är ensam.

Åter igen, efter en bra helg har jag en massa onödiga, jobbiga känslor av att hela världen är arg på mig. Jag kan inte minnas att jag har gjort något..

Ja, jag trodde att människor var snälla. Meninte. Det finns fettobilder på mig på facebook som är från i somras, och jag kan inte fatta att det är jag. Det går bara inte! Usch. Så jag har sparat ner dem på datorn och plågar mig själv med dem d och då och tänker att aldrig i helvete att jag skall tillbaka dit, då dör jag hellre. Usch, usch usch.

Min mp3 lade nyss av. Det gör absolut ingenting, eftersom jag har på telefonen också, men det har ändå varit lite kul att ha två. Den har jag gått med här hemma när inte stereon varit inkopplad, och liksom vant mig vid att kunna sple ahur högt jag vill utan att någon störs. Men nu går inte det längre. Så jag slängde den. Precis som med min förra, jag slängde den i soporna och ångrade att jag inte ens tog ur batteriet.

Gick upp för en timme sen. Det var jobbigt. Trodde aldrig att jag skulle ta mig ur sängen.. men ester slickade på mig och tassade så jag var helt enkelt tvungen. Inte det att jag var trött, jag bara kunde inte. Måste verkligen ställa klockan och gå upp med en gång, typ ställa mig i duschen så att jag kommer igång. Jag är ju liksom inte ledig, jag puggar ju..

Måste snap-out-of-it nu med en jävla gång, det börjar bli farligt. Det kan inte fortgå shär, för då tappar jag kontakten med verkligheten och inser inte att jag är körd i skolan. ÖPPNA BÖCKERNA NU! Ska det vara så svårt? Det är fortfarande bra med tid kvar, så det finns fortfarande en möjlighet att läsa utan att stressa igenom litteraturen.

Så gå till biblan, låna böcker, gör det jag hade tänkt göra och åk sen hem. Det behöver inte vara svårare än så, men av någon outgrundlig anledning gör jag det till något skithemskt. Blah. Jag är trött på mig själv. Det är tillbaka till en riskaka var tredje timme nu, dethär håller inte. Den enda formen av disciplin som är enkel att följa.

Jag har försökt, men att göra ett veckoschema funkar inte.. alls. Det blir bara jobbigt. Eller det känns vädigt jobbigt. Vet inte vad som tar emot, men något är det iallafall.. Störigt. 

Tror jag ska fokusera på att bara skriva upp sånt jag verkligen behöver göra under en vecka, kanske det blir bättre då. Men inte begränsa det till dagar.. Jag har funderat väldigt mycket över dessa förbaskade listorna, och om jag hade kunnat lägga ned samma energi på att faktiskt göra dem, hade det inte varit ett sånt problem.

Var på stan idag och försökte hitta en tröja. Jag hittade absolut ingenting överhuvudtaget.. så tråkigt. Så jag blev lite deppig, och köpte istälet en hårborste och grejer så jag kan borsta mig. Lönt, eller hur? Ni som känner mig kan tycka att det är totalt onödigt, ni andra som inte vet hur jag ser ut, ni får tänka precis vad ni vill. Jag ville ha en hårborste, PUNKT. Och nu får vi se vad som händer.

Jag är jättetrött, och klockan är bara kvart över sex. Har druckit två koppar kaffe, men det enda som hände var att jag behövde bajsa. Värdelöst.

Är inne på min andra halva av frukosten; ett glas blåbärssoppa och en halv macka. Känns sådär ok. Har tagit en promenad också, direkt när jag vaknade.

Känner mig ganska tom. Och mätt.

Har aldrig riktigt tänkt på det förr, men sjöstjärnor är ett sött djur. Jag önskar att jag var en sjöstjärna, eller att jag hade en jag kunde titta på. De har så söta små armar.. Jag vill krama en och ta hand om en.

- Rädsla av att ha förlorat allt.

- Darrar i kroppen

- Har en känsla av att konstant ha handlat fel de senaste dagarna. Minns inte riktigt vad jag berättar för de jag pratat med under helgen.

- Min utbildning känns fel. Jag kommer aldrig att komma någonstans med mitt liv. Att allt plötsligt bara skule ta sut känns som en trygg tanke.

- Jag är inte mottaglig för en annan människas känslor. Förlåt mig, men jag kan inte ta emot dig. Det gör ont i mig för jag önskar att jag kunde för du är en fin människa.

- Jag vill gråta. För jag vet inte hur jag ska kunna berätta för dig eftersom vi nyaa har träffats och inte känner varandra. Hur gör jag för att det inte ska bli fel?

-  Jag är livrädd för att du ska hata mig.

- Jag är livrädd för att du ska tycka jag är konstig.

- Förlåt för att jag har drabbat dig.

- Förlåt för att det känns som att jag kommer att såra dig, men jag vet inte ens hur du känner. Och att inte veta är jobbigt för hur ska jag bete mig?

- Får jag/ska jag berätta? Du behöver inte mi smärta. Du ska inte behöva få den, men jag äts upp innifrån. Snabbt.

Jag börjar bli så trött på att känna mig oönskad, så jag går i ide nu. Vill inte orka bry mig om att behöva tänka på att jag inte är så rolig att umgås med eller att prata med överhuvudtaget.

Så nu försvinner jag ett tag. Jag ska sluta bekymra andra människor om att jag finns och om att mina jävla problem existerar.

Känner mig hyfsat pigg för att vara en sjukling. Och lagom glad.

L. gav mig ett långt pekfinger häromkvällen som sade "passa dig, du går snart över gränsen". Och vad kan jag säga förutom att jag inte ser den gräsen, och att jag tycker att det är väldigt långt dit.

Tisdagens feberhetta blev inte så himla långvarig. Upp mot 40 grader under i princip hela dagen gjorde att jag inte kunde gå ur sängen knappt.. det värkte så i hela kroppen att jag nästan inte kunde sätta mig på dass. Då kved jag efter mamma, och önskade att hon varit här. Åt lite glass på kvällen, och mådde så jävla skit att jag nästan önskade att jag var död. Men jag dog inte.. jag somnade istället.

Har fått tid hos läkare angående alla mina andra besvär som bara känns löjligt konstiga för tillfället.. ska dit nästa vecka. Jag fick en klump i magen när jag lyssnade av telefonsvararen och hörde det igårkväll. Ville ringa någon och gråta, helt plötsligt blev jag påmind om hur det var ställt med mig. Känner mig rädd och osäker. Åter igen blir jag liten och vill sitta i nåns jävla knä och klappad på huvudet. 

Har kommit upp ur sängen redan, och hunnit göra en liten lista på vad jag bör göra idag, inklusive skriva färdigt artikeln då, som kommer i första hand. Allt annat inebär sånt som diska, fixa tvättid, köp toapapper osv.

Har ingen ren gryta så jag kan inte dricka mitt morgonthé. Antar att jag sätter igång direkt. Ikväll ska skiten vara klar. Som delmål har jag att ha kommit lite mer än halvvägs innan klockan 12.. då skulle det kännas bra. Så 6 timmars effektivt arbete innan jag kan skicka iväg den för redigering är inte så illa, och sen är det inte världens bråttom längre.

Jag återkommer senare med rapportering om eventuell ångest osv. Att skriva om här är en lifesaver just nu, för det är ingen som riktigt orkar lyssna längre.

Jättetrött, verkligen.

Har kommit igång med skrivandet väldigt bra när det gäller artikeln, suttit inte så jättelänge idag, men ändå i tre timmar och fick mycket gjort. Gick upp och satte mig på ett fik och skrev, och det var mycket mysigare än biblan. Sen tog jag en promenad hem, och nu sitter jag här igen. Skall snart börja skriva igen, behöver typ vara klar tills imorgon så att det bara är redigering kvar, och det ska inte vara några problem.

Fast jag är så himla trött. Försöker piggna till lite, så att jag verkligen kan göra bra ifrån mig. Men det är lite svårt.. det ska bli skönt när jag går och lägger mig ikväll, sova inte mer än 8 timmar och sen sätta igång igen. Kanske att jag går iväg imorgon också, för det känndes verkligen bra att ha en massa människor runt mig.

Jag pendlar mellan ångest och lugn för tilfället. Det kommer som vågor som känns i magen, den blir orolig. I ärlighetens namn vet jag inte varför, för det har varit en bra helg. Visserligen hade jag en jäkla down igår på jobbet, trycket blev för hårt och en panikångestattack var på god väg, men det löste sig. Ett tag var jag dock orolig för att jag skulle behöva åka hem.

Just nu är jag rädd för att han inte skall tycka om mig. Det som jag kände att jag kanske hade framför mig som gjorde mig så glad, har nu gått över till att bli en obehaglig tanke. Om det inte blir bra, så kommer jag bli jättebesviken, så jag försöker påminna mig själv om att huruvuda mitt liv är bra eller inte bestäms inte av sådant som kommer eventuellt att kunna hända om några veckor eller dagar, utan jag måste se till det som är nu, och det som har hänt de närmaste dagarna. 

Jag har inte insett det innan, att det är det som räknas. 

... .. .

Det gick upp för mig att lägenheten är laddad med dålig energi. Jag kände det när jag kom tillbaka in innanför dörren att jag inte ville vara här.. jag vill skapa något annat. Jag har slagit ifrån mig känslan av att allt dethär som finns innanför väggarna är mitt. Jag ser en människa i spegeln som inte är jag egentigen, och det är någon anans saker. Och jag förstår inte..

esvårt för att titta på foton av mig själv, för jag ser inte att det är jag. Jag kan inte acceptera mig själv. Igår på jobbet när jag mådde så kasst, och jag fick en total blackout och glömde bort vad jag höll på med känndes det som att jag gjorde hela världen besviken. Jag stod inne på lagret och glodda rakt framför mig och tyckte att det var så hemskt att alla kunde se hur dålig jag var som inte klarade av att köta mitt arbete, och jag tyckte att jag borde inte tala om för människor att jag överhuvudtaget har et arbete, för det kommer se mig som mindre värd när det visar sig att jag inte riktigt kan.

Gömde mig på toaletten och det kom en liten tår. Jag försökte vända på situationen genom att tänka att det är ingen som bryr sig, det kan hända den bästa. Men jag ville inte att det skulle hända mig, jag vill kunna göra allt och inte begå några misstag..

Inte det att jag tror att jag är bäst på allting, men min prestationsångest vet inga gränser..

Jag tror just nu til och med att dansken hatar mig för att jag inte klarar av att sköta mitt liv. Och det är bara idiotiskt.. om han tänker något överhuvudtaget så tror jag inte att han tänker speciellt mycket, förutom att det var trevligt. Sen är det väl skit samma att jag råkade stöta i dörrkarmen med axeln påväg ut eller att jag egentligen inte sa så mycket utan satt mest och tittade och lyssnade på honom. På vilket sätt skulle det vara onormalt? Men jag kommer inte ifrån tanken på fulhet och oduglighet och att vara totalt ointressant. Det är ett faktum, att hade han inte velat hade han inte pratat med mig, och det gäller ALLA människor som jag träffar, jag måste minnas det. Tänka lite att jag själv i ett friskt tillstånd inte är så annorlunda som alla andra, och hur agerar jag egetnligen?

Jag tänker släppa detdär nu för jag är så trött på mig själv. Sätta fokus på att jag behöver mig själv mer än att jag behöver någon annan.