Ja, för fan. Jag måste fortsätta berätta.

Jobbade på puben i onsdags, och efter stängningsdags så satte vi oss ner och drack. En hel del. Hel hel alldeles för mycket del. Innan vi började jobba hade vi också druckit lite. Tillräckligt för att jag skulle bli småberusad och inte minnas vart alla olika ölsorter stod.. men baka pizza kunde jag göra som om jag aldrig gjort annat förut.

Så; jag var full som ett litet svin, och busringer till J. från skolan.

Han är jättefin, från Danmark och har en fru och två barn. Vi umgicks en del när vi läste osteologin tillsammans, men kom ifrån varandra efter det. Det är inte världens lättaste att försöka ha en vänskapsrelation med någon som har småbarn, jobbar och pluggar samtidigt..

Vi hade tidigare under dagen gett varandra våra nya telefonnummer, vilket gör det så himla hemskt att jag ringde med en jävla gång. Fy..

Han verkade ha roligt åt mig iallafall, men jag vet vad jag tänker om honom (att han verkligen är fuckable) och det räcker långa vägar för att man ska känna sig korkad. Dagen efter kände jag att jag behövde skicka ett meddelande och be om ursäkt för mitt beteende, mest för att jag ville kolla av hur han upplevde det hela.

Jag: Godmorgon. Tappade lite av min självbevarelsedrift igår, det var inte meningen att du skulle få veta att jag egentligen är ganska korkad :). Spara gärna anteckningar från föreläsningen (dvs om du vill dela med dig?), jag kommer inte. Har så himla ont i huvudet..

J: Jeg vet . . . :)

Jag: Att jag är bakfull eller korkad?

J: Både og :)

Jag: Kära hjärtanes då.. *rodnar*

Ja, så nu är vi på rätt spår igen. Känns ganska bra.

Nån gång i December ska vi till Köpenhamn och titta på en utställning vid Tivoli som handlar om kroppen. Något som jag ser fram emot, dels för att det ska bli roligt att umgås lite och snacka, och för att utställningen skall vara ganska cool. Den handar om människokroppen, en konstnär (om jag minns rätt) har använt sig av riktiga kroppar och bl. a sågat upp dem i skivor. Kanska magstarkt, vad vet jag.. jag vill det och se på äcklet. Så om han nu ändrar sig, vilket kan vara möjligt med tanke på att han inte är världens rikaste människa, så kommer jag att åka över i vilket fall som helst men tycka det blir mindre roligt.

Ja, jag tittade mig nyss i spegeln. Klämde lite på skinnet.

Sedan Schyman gjorde slut har jag tappat 7 kg, och jag har fått en massa skrynkelskinn på låren..

Jag misstänkte att jag hade gått ner en del, men så himla mycket!

Gick till affären en sväng för att prova kläder, och i byxor har jag nästan tappat 2 storlekar, i tröjor 1. oella sade häromdagen att jag har blivit smal i ansiktet, men det kan jag inte se.

Tänker skrynkelskinnet vara kvar? Det är jättefult och jag kommer aldrig att våga visa mig naken för någon annan människa i dagsljus mer..

Jag är skitbra.

Jag vet att jag seriöst är asbra.

Alla gillar mig. Hela världen gillar mig.

Mina vänner, mina arbetsgivare, de små barnen och mamma.

Det bör ändå vara så att det finns alkolås på mobiltelefonen. Det var visserligen ett väldigt oskyldigt fyllesamtal som begicks, men för tillfälet är jag lite störd i huvudet och har tänkt en massa, och så ringer jag till J.

To be continued..

Det är så himla lätt att fastna i ett mönster. Jag har gjort det, och jag vet mycket vä hur det gick till, så nu måste jag försöka bryta det viket känns så jävla svårt. Vet egentligen inte vad det är som tar emot, men förmodligen handlar det om att inte riktigt våga ta tag i sig själv. Man måste ju vakna upp ur drömvärlden som man upptäckt är så mycket trevligare än verkligheten.

Just nu suger verkligheten ganska mycket.

Det bara regnar ute, och jag har saker att göra men allra helst skulle jag vija vara någon annanstans, vara en förbättrad version av mig själv. I mina tankar är jag konstant omringad av människor. Jag ser sällan mig själv i en vardagssituatuin ensam.. men om det händer är jag alltid i en storstad, kanske går genom centralstationen med en take-away kaffe i handen och är påväg till något viktigt jobb som jag naturigtvis är bra på. På jobbet finns det människor som ser upp till mig, och kommer till mig med konstiga saker som de vet att jag tycker om.

Och alla fullkomligen älskar mig.

Jag är åtrådd med otillgänglig, för att det är Sofia.

Alla dessa dagdrömmar är fyllda med symbolik. Någonstans inombords är jag väldigt trött på världen. Jag tycks onstant tjata om en förändring, men jag trots att det har hänt några på senare tid så är de uppenbarligen inte tillräckligt stora för att jag skall känna mig nöjd. Jag måste påminna mig själv om att allting inte måste hända på en och samma gång, att det kommer att dröja ett tag innan jag kommer dit jag vill. Fram tills dess måste jag försöka förvandla min rastlöshet till något produktivt å att jag inte fastnar förmycket i tråkfällan som får mig att tycka att allting är meningslöst.

Skapa flera ramar.

Tro på mig sjäv, och inte skynda.

Skapa en trygg tillvaro, ta reda på vad jag vill ska hända, och mina förväntningar inför framtiden när det gäller främst min utbidning. Jag vet om att jag inte kan stanna i Lund. Jag vill till något större, men för att kunna komma dit måste jag ta reda på vad som krävs av mig.

Och ta det lugnt för fan.

har slutat lyssna på mannen framme vid tavlan.

Trist.

Han pratar tydligen om landskap och byar, en massa saker jag vet att jag hört förut. Skulle kunna somna, men jag är för kissnödig för det.

Har svårt att fokusera. Vi kommer få en hemtenta på denna kursen, vilket är så mycket bättre än ett lamt grupparbete igen då man måste vara nazi. Äntligen är jag av med U och P, de två största störande momenten fram tills nu. Nu är det bara jag. JAG. precis som det skall vara.

Trött på mannen vid tavlan nu. Han är nervös och pratar just nu om Oxie. Och Oxie är tråkigt. Har åkt genom där med buss.

Innan runt tvåtiden pratade han om ensäde, tvåsäde och tresäde och deras utbredning i Skåne. Min och Jeanettes tröga hjärnor bestämde oss för att tvåsäde var samma som en trekant, och tresäde som då måste bli gruppsex, är en vanlig företeelse i södra Skåne.

Det förvånar mig inte det minsta om det faktiskt är så.

Känner mig jävla kissnödig.

Nu berättade mannen om avhuggna hästhuvudens förekomst i brunnar. det mest intressanta sen snusket. Men nu slutade han och återgick till nåt trist diagram.

Och jag är så kissig! Men vi slutar om knappt 20 minuter, så jag kan likagärna vänta. Dessutom har ena foten somnat, så jag kommer förmodligen att trilla in i projektorn och kissa på mig samtidigt, om jag reser mig nu. Så jag tänker vara en duktig skolflicka och sitta kvar.

Jag är så skitig så det förslår.

Måste verkligen tvätta håret.. har hittat lite väl mycket damm i för vad som känns brukligt. Men hur kan man känna sig så uttröttad att man inte ens riktigt orkar bry sig?

Jag är dötörstig. Vet inte hur många glas vatten jag har sugit i mig, men kroppen är inte nöjd. Kroppen är fan aldrig nöjd!

Imorgon ka jag börja träna igen, och förhoppningsvis lugnar den ner sig då. Förhoppningvis sover jag bättre, de senaste dagarna har varit värdelösa. Har typ vaknat 5 gånger inatt, och med katten uppe i ansiktet.

Börjar inte förrens kl. 1 idag, så jag har gott om tid att städa mig själv på. Funderar på om jag ska ta håret, men det tar alltid så lång tid på sig att torka.. Har dessutom haft samma frisyr i 4 dagar nu, men den är fortfarande lika snygg (vilket känns stört, men det är faktiskt sant).

Trött.

Ganska otillfreds med hur livet ser ut för tillfället.

Väntar på att något bättre skall dyka upp. Fram tills dess tänker jag mest jobba en massa och spara pengar, och förmodligen plugga.

Kroppen förvirrad.. bubblig, och nervös.

Den slutar inte darra. För fan!

Nog för att jag är ganska bakis med spänningshuvudvärk och en äckelvecka påväg, så beror det inte på det. Nej, absolut inte.

Det är dom däran danskarna.. som fastnar.

De danska karlarna med tatuerade sleeves.

De är även musiker.  De små svinen.

Var på powerhouse igår.

Det fanns en man på scenen som fångade min ölindränkta uppmärksamhet, och jag bestämde mig för att jag ville prata. Efter en olaglig cigg inne på toaletten vågade jag mig fram till honom, där han stod i baren. Jag lade min hand på hans arm och sa i hans fina öra "hej, jag ville bara säga att du är söt."

Sen hade jag tänkt gå där ifrån.

Jag gick dock inte därifrån. Jag kunde inte.

Han hette M. Frågade hur gammal jag var, och höll mig kvar och sa att jag också var söt. Att jag hade ett fint leende. Och jag darrade lite i kroppen.

Han ville knulla, det ville inte jag. Eller jo, om jag ska va helt ärlig. Men det fanns inget bra ställe att uppehålla sig på. Typ, min lägenhet, där en kompis skulle sova över.

Vi hamnade backstage och hånglade lite mjukt. MJUKT för sjuttsingen. Det var hett. Han var bekymrad för han ville så gärna, men sa att han inte ville gömma sig ute i nån gränd som man gjorde när man var tonåring. Sen frågade han om jag ville föja med bakom huset, smög sin hand under kjolen och jag bara log lite illmarigt och sa nej.

Han tyckte om mina läppar och undrade vad de kunde göra. Sen bad han om ursäkt för att det inte var speciellt romantiskt sagt.

Jag själv sade inte så mycket under tantsnuskscenen som utspelade sig. Det var underhållande att höra och se honomförsöka. Stackars. Jag är väl inte dum heller..

Utanför tog vi en cigg och snackade lite. Hans händer på min darrande lilla kropp. Hans mjuka tunga mot min. Ett bloss på ciggen, och så en fråga som fick svaret "jag jobbar på dagis". Jösses.. kunde han bli mer ofarlig?

När det började bli dags för mig att gå bad han mig än en gång stanna kvar, smit undan med mig. Jag kramade om honom och sa att vi kanske ses nån annan gång. Han fanns på myspace, sa han. Skriv.  Jag "haha, eller hur att du svarar, seriöst. men visst, ok." Han härmade mig på dansk-svenska och sa att självklart svarar jag. "Det tror jag inte ett ögonblick på" sa jag. Han höll mig kvar lite till. Hånglade igen.

Ett "köpenhamn ligger inte så långt borta" yttrades. Leenden.

I Januari ska de spela tillsammans med M. på KB.

Då ska jag va där. Och fånga upp honom igen.

Bara för att jag kan, och för att jag jävlavill smaka och känna.

Danskjävlar.

Kom för fan inte hit och fastna i mitt huvud!

Usch, men vafan..

När börjar livet egentligen?

Vad är det som fattas mig för att jag skall vara glad?

Bekräftelse.. jag vill ha bekräftelse på att jag är bra och värd något. Den jag redan får räcker tydligen inte, jag skulle kunna vara prinsessan jävla viktoria och jag skulle fortfarande vilja ha mer uppmärksamhet..

Jag har ett major-jobb framför mig; lära mig tycka om mig själv. Bygga på den delen av självförtroendet jag uppenbarligen saknar. Släppa på föreställningen att jag är så dålig hela tiden och aldrig räcker till, och sänka kraven.

Att det ska vara så himla svårt.

Gå tillbaka til noll igen. 

Att inte förvänta sig något av en situation är svårt.. att bara göra en sak utan att lägga ner för mycket vikt vid hur du beter dig, hur bra du klarar av ditt arbete är jättesvårt. Och om man har lyckats en gång, hur skall man kunna göra det igen utan att tänka på att nu, nu kan jag! Nu är jag duktig och har lärt mig! 

Att jag ska sänka alla mina krav på mig själv känns så konstigt, som att jag är tillbaka på dagisnivå och gör så att det blir lite extra synd om mig, för jag är jättestessad och klarar inte av att jobba så hårt längre.

För mig innebär "ta ett steg tillbaka" att jag inte klarar av nånting och att jag helt pötsligt blir dum. Korkad. 

Jag har gjort fel, jag har kört huvudet i väggen.. IGEN.

Det tog inte mer än 2 1/2 månad innan jag satt här med mitt dåliga samvete igen. Hur lyckades jag med det? Trodde jag förmycket om mig själv igen?

Jag sitter och väntar på att något skall hända. På att någon slags briljant idé eller tanke skall drabba mig.

Jag sitter och väntar på att kroppen skall sluta vara så jävla påträngande.

Jag gör inget annat än att kartlägga mi hjärna och försöka förstå det som händer, försöker läsa av mina egna signaler men jag vågar inte lita på att det jag tror är rätt, eller att det som häder verkligen händer.

Jag tycker illa om kroppen, mitt huvud, min hjärna, mina öron, mitt ansikte och min röst. Jag tycker om mina fötter och händer, de befinner sig i periferin av det som är jag, d v s allt annat som jag ser som en dum tjockbulle. Jag kan betrakta mina händer och fötter och tycka att de är fina för att de kan gå iväg, för att de kan skapa fina saker som jag sedan kan svepa omkring mig. Jag kan gå till sängen och lägga mig, och klappa katten.

Jag går på tunn is och jag är medveten om det.

Jag har hamnat i något slagt ingenting-tillstånd.

Från ingenstans och utan direkt förvarning kom en känsla av hopplöshet och fulhet. Jag som senast idag på bussen hem funderade över min livssituation, och kom fram till att jag inte alls kände för att skjuta mig själv..

Men helt plötsligt så vad det visst så igen.

Nu istter jag här med magen som en ballong, och tycker att livet är piss.

Någonstans i mitt huvud slutar jag att fungera. En hel del.

För tillfället är det väldigt svårt att ta in och bearbeta all info som jag har fått på grävningen, vilket innebär att jag inte kan göra en tolkning. Jag fastnar efter tre rader och vet inte längre om det finns något mer att skriva och när jag frågar någon, så börjar jag nästan gråta för jag fattar fan inte vad de säger!

Just nu har denna situationen en liten våren-2008 varning över sig, och jag tänker ta fasta på den och lugna ner mig ett par hekto. Idag kommer jag att jobba hemifrån, vilket känns som en stor lättnad. Nu kan jag slappna av och inte fundera så mycket på att allting är så jävla jobbigt och att jag är korkad som inte hänger med.

Jag är inte dum, jag är väl medveten om det.. men vissa situationer får mig att fokusera på fel saker. Att lyssna på sin egen hjärna är inte alltid så bra, för den kan förråda en något fruktansvärt.

På fredag (eller kanske till och med imorgon) ska vi ha et gruppmöte så jag kan få förklara min situation så att de andra inte tror att jag försvinner och försöker glida på en räkmacka. Det är viktigt. Jag vill bidra med mig del, men ändå kunna anpassa den resterande tiden så gått det går. När jag fått klartecken så finns ju möjligheten att jag faktiskt kan vara på stället alla åtta timmar, och delta som vanligt. Jag måste våga säga hur jag känner, för då finns liksom inte pressen där att jag måste vara bra på allting hela tiden..

Anyway, nu ska jag sortera lite papper, och dricka en kopp kafffe. Sen kanske ta en promenad och rensa tankarna, brukar hjälpa bra!

Åh, jag är så trött.. har nog aldrig varit så trött under en höst förr.

Snart är det dags för inälmning igen, men denna gången går det nog lite mer smärtfritt, förhoppningsvis.

Har äntligen bokat in ett besök hos mamma.. Jag hade egentligen behövt komma dit för 4 veckor sedan, men fick inte riktigt tummarna ur. Så efter en lång helg med förlite sömn och förmycket alkohol, ska det bli skönt att komma ifrån stan.

Det är så jävla kallt! Jag hade faktiskt helt och hållet glömt bort hur jävligt kallt det kan vara under hösten.. Denna råa, fuktiga kylan som tränger in precis överallt, och när den väl nått benmärgen, så släpper den fanimig inte!

Jag har skruvat upp elementen så högt jag kan, och sitter fullt påklädd med en filt om mig, men det hjälper inte! Visserligen så har jag världens sämsta blodcirkulation, men nån gång brukar den kicka igång.

Kom hem runt 5 efter att ha spenderat hela dagen i ett kallt slottsrum, och fortfarande är jag kall om näsan och stel i hela kroppen. Jag åt god fiskoppa till middag, och hoppades på att den skulle värma mig lite. Men nu verkar det inte bättre än att jag får gå in i duschen och stå där ett bra tag.. fast då måste jag visserligen så småningom gå ut och torka mig, och innan jag fått på mig kläder igen har jag hunnit frysa ihjäl.

Huu.

Lyckades bli berusad igår. På typ 2 1/2 öl, vilket var lite pinsamt. Men jag hade jätteroligt. Jag och I. satt på möllan på en uteservering (!) trots kylan och snackade jättelänge! Det verkar som att vi har en del gemensamt, och förhoppningsvis så håller vi fast vid varandra.

Har ändå funderat lite på om jag sa nåt konstigt.. nån gång under kvällen tappade jag lite kontrollen över mig själv, så jag har ingen större koll på vad om hände. Jag kan ha hängt upp mig på stackars katten alldeles förmycket, och det känns en smula.. ja, nånting. Crazy Catlady. Ett tag trodde jag nästan att jag skule behöva gå och kräka. Så att minnas till på lördag; drick inte så himla mycket! Jag tro att jag, i vanig ordning, nöjer mig med folköl.

Jag har två lampor som har slutat funka, som jag kanske borde byta ut. Men då måste jag åka till ikea, vilket innebär att jag kommer att gå därifrån med en massa andra saker som jag egetligen inte skulle ha. Så det får vänta fram mot jul, när mamma kommer ner. Hon vill förmodligen också dit.

Jag borde förmodligen diska också, för nu har jag snart åter igen inget rent. Jag har lyckats sätta i system at diska en gång i veckan.. det ser vekligen inte så trevligt ut. Och lägenheten i övrigt är lite småsmutsig och stökig. Jag orkar liksom inte riktigt bry mig. Känns som att det inte finns någon större anledning för mig att hålla på att städa.. jag är ju inte hemma så mycket, och när jag väl är det, ligger jag och sover eller står i duschen.

Det ska bli så otroligt skönt när hela tiden på malmöhus är över.. bara tanken på att gå dit imorgon igen och sitta i samma jävla rum, och kanske till och med gå UTOMHUS och stå och rita tills fingrarna trillar av, får mig att vilja gå och lägga mig direkt nu, och hoppas på dunderfeber så jag måste stanna hemma.

Ja, jo.

Magen är ok, men kroppen hungrig. Och magen är ok för att den är relativt tom, så jag ska försöka mata den med något snällt. Lite yoghurt och en bit melon borde sitta fint!

Imorgon måste jag gå till skolan igen.. för vad det nu än är som Jeanette gav mig, så ligger det mest och lurar i kroppen. Sålänge jag inte hinkar i mig mängder med mat och gör något överilat, så funkar det bra. Och det börjar bli trist att sitta här framför datorn.. om jag tyckte innan att jag inte har något liv, så tycker jag det ännu mer nu. Vet inte hur många filmer jag har plöjt mig igenom mellan krampattackerna, men det är en hel del.

Gah!

Snälla snälla säg att jag inte har fått din pissiga influensa, den känner jag verkligen inte för! Du gör mig lite hypokondrisk genom att säga att "precis så var det för mig". Jävla skit rent ut sagt.

Vaknade inatt vid tre av att magen inte känndes så bra. Gick upp, och var så yr så jag trodde jag skulle svimma. Så emellanåt låg jag och halvsov på det kalla toagolvet. Huu. Sen gick jag och lade mig i sängen, och var nöjd med att den var varm. Men nu imorse så var det fortfarande inte bra, men kände dock ingen yrsel. Så jag skrev ett meddelande till Jeanette (The Magsjuk One, som kan ha smittat) och sa att jag blir lite sen, jag måste laga mig själv innan jag går hemifrån.

Efter att ha tänkt att jag inte hade andra symptom än en arg mage, känner jag mig lite illamående och snurrig ändå. Kollade tempen, och jag har lite smygfeber. Så här sitter jag nu och tror att helvetets alla plågor kommer att drabba mig, och det blir bara värre och värre ju mer klockan tickar iväg.