Jag insåg nyss att jag är töntig.

Herregud, det suger verkligen att inte ha något vettigt att göra.

Det finns en massa dötid som jag blir rastlös på. Vill ogärna gå en promenad ute i mörkret, man kanske blir rånmördad eller något annat trevligt.

För tillfället har jag slut på pyssel, eller så fattas jag saker som behövs. Men jag har infört ett köpstopp tills i december, vilket innebär att jag inte ska handla något onödigt alls under hela november. Bara för att spara pengar, och för att jag har handlat en del sen jag kom hem (uppdaterig av garderoben, ersatte trasiga och gamla kläder. vilket innebär att det näst intill var tomt i garderoben när jag ver klar med min utrensning).

I december så kommmer jag att vilja julhandla. Det brukar finnas en massa schyssta saker ute då, och hyfsat bra priser iochmed att man ska köpa julklappar. Men jag vill mest handla till mig själv.

Funderar lite på om jag ska göra en obligatorisk städning/sortering av lägenheten, det skulle jag verkligen behöva. Så jag får plats med mer skit, och hittar gamla gömda saker.

Men orka? Det är ju så jävla mörkt och trit ute..

Ser fram emot fikan med I. på onsdag, och hela helgen också för den delen. Ska på födesedagsfest på lördag, och tror jag ska höra mig för om det händer något på fredag så får jag en verkligen en hel helg. Jag behöver den. Jag behöver en bakfull söndag med värdelöst film-tittande.

När man liksom återvänder till verkligheten igen.. när man står där med en stor skål nygjord kålsallad och kokande vatten på spisen, så undrar man varför. Varför gick jag överhuvudtaget upp imorse? Varför slutade jag lyssna på de underbara ljuden som förde mig bort till en annan plats, till en man som spelade ett spel som jag i mitt huvud styrde, och som gjorde det som jag ville i verkigheten men i drömmen var tvungen för min heders skull motsätta mig lite?

Jag behövde ju helt enkelt göra kålsallad. Och koka thévatten.

Trots avbrottet gick det att återvända dit. Men nu var det inte på samma sätt. Innan hade jag bubblat omkring i korgstolen, men nu kändes det mest patetiskt och trist. Det är liksom något som fattas. DET HÄNDER JU INTE PÅ RIKTIGT! Men jag önskar att det kunde göra det.

Jag har gått i ide. Behöver ha tid och tänka lite, och hänga lite med mig själv. Komma underfund med vem jag är, med vilken ny musik jag vill lyssna på och gå in mina nyinköpta skor. Jag vill ut i den sociala världen, men är´inte färdig för det än. Det får vänta ett tag till.

Som en väldigt kär vän sa till mig igår: Du förtjänar något bra.

Jag tänker inte stressa p g a att jag blir tillfälligt rastlös.. jag vet att min tid kommer, så småningom. Och jag ska glänsa som jag aldrig har gjort förut, och hela världen kommer inte att ana vad som nyss har drabbat den!

Jag är så trött, så jävla trött.

Och en aning uttråkad.

Har dock tjurskalligt bestämt mig för att hålla mig hemma hela helgen, bara för att. Jag behöver vila.. på måndag ska vi börja gräva igen.

Pratade med Joakim innan. Lisa lovade att hämta saker hos honom åt mig, så jag ringde och sa det. Det känndes jättekonstigt. Vädigt obekvämt och till och med lite jobbigt. För nån vecka sedanhade jag nog gärna ringt honom, för att få höra hans röst. Men inte nu.

Stundtals funderar jag mycket över oss, och allt som hänt. Och jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Om jag blir ledsen, trycker jag undan tankarna igen.

Men jag vill minnas. Jag vill kunna tänka på honom och de fina saker som vi har gjort ihop utan att det bara känns fel. Så nu sitter jag här med ett illamående i kroppen och en känsla som trycker på, men jag kan bara inte släppa igenom den. För jag vet inte vad det är!

Igår var O. här och åt paj. Det var skittrevigt. En sån där riktigt bra kväll där allt för några timmar var bekymmerslöst. Jag somnade, väldigt nöjd med livet, och hoppas att flera sådana kvällar kommer att finnas framöver.

Så, åter igen; nu sitter jag här och är uttråkad. Vill gärna hitta på något, men egentigen ändå inte. Jag skulle kunna tänka mig lite snabbmakaroner, men jag orkar inte koka. Tittar på en massa film, och är som en orm i sängen för det sprätter i kroppen. Men jag är trött!

Och det regnar ute. Och det gör det säkerligen imorgon också, och då, om jag lyckas leta upp mitt recept, måste jag ta mig till apoteket.

Jag måste verkigen hitta mitt recept. Annars är det tillbaka till doktorn som gäller, och det direkt på måndag (vilket innebär att jag missar en dag på Malmöhus). Man vill inte ha krångel med kroppen på grund av att man tappade bort sitt recept på p-piller, det är bara trist.

JAG VILL INTE HA KRÅNGEL MED KROPPEN!

jag vill vara glad i kroppen.

Ge mig ett hångel för fan.

Ja, här sitter jag och roar mig framför datorn. För typ första gången på flera år har jag målat naglarna.. så nu matchar jag mitt nattlinne (tönt).

Sitter och halvtittar på mama mia, dricker chokladmjölk och tvättar. Åt lite makaroner nyss, men de var förvånansvärt äckliga..

Var på födesedagsfest igår. Träffade lite folk jag inte sett på läge, och spenderade natten på en ny soffa, den tredje på en vecka. I mitt jätteglada humör och jättesnygga jag, segade jag ihop mot slutet. Det kändes väldigt trist att veta att man är ensam.. Så nästa gång jag går iväg, ska jag se till att det inte enbart är par.

Jag vill träffa nya människor.

Jag vill alltid måla naglarna röda och känna mig glamorös.

Har inget att göra.. läser mest i mina harlequin och dricker thé. Skulle vara trevligt att gå ut, men jag känner mig inte riktigt redo för det än. Efter förra helgens misslyckande med att känna mig fin, kommer jag att gå i ide ett tag och bara koncentrera mig på mig sjäv.

De senaste dagarna har jag fösrökt att fokusera på det som hänt i skolan med slutarbetet på grävningen, och det har varit stressigt. Som en följd av detta har jag mest sovit när jag kommit hem, och förnekat att mitt brutna förhållande någonsin har existerat. Vet inte varför jag gör så, men jag antar att det är ett sätt för mig att hantera det.. palar inte vara ledsen nu när jag känner mig ful och eländig. Jag väntar gärna ett tag till.

Det gör ont att behöva prata om det, så när folk frågar säger jag bara att det är bra, eller lugnt. Men egentligen är jag fortfarande ledsen, men jag har stoppat undan det.

Det låter klyshigt, men det är faktiskt sant. För när allt vikitgt man skulle göra är gjort, då sitter man där, och önskar att man fick prata med någon man verkligen allra helst ville prata med.

Jag hatar verkligen att vara ensam.. tycker att det är jättejobbigt. Jag känner att allting känns så hopplöst.

Jag vill varken vara på grävningen eller hemma, jag vill vara någon helt annan stans. Jag vill känna mig nöjd med att jag kanske har haft en bra dag, och komma hem och inte känna mig så betydelselös. För jag gör nästan det när jag inte har någon att dela allting med.

Snart ska jag åka till mamma. Vill verkligen komma hem och vara hennes lilla dotter och ha det bekymmerslöst ett tag. Jag tänker ta med mig katten, även om hon inte riktigt gillar att åka i bur. Men det bryr jag mig inte om.

Jag vill fylla alla mina helger med så mycket som möjligt att göra, så att det känns mindre jobbigt. Jag kommer så småningom förhoppningsvis att ta mig igenom detta och inte vara så vemodig, men det kommer att ta ett tag om jag känner mig själv rätt.

Usch, jag är så sorglig..

Hemma igen, efter att ha varit en kort stund ute på grävningen och känt mig förvirrad och irriterad på alla människor. Efter en stunds dividerande i schaktet gick jag upp för att hämta ritpapprena som vi hade sen tidigare. Men hittade dem inte. Så jag blev ledsen, och kände att allt var så jävla hopplöst och dumt, och höll på att gråta.

Ja, mitt bland alla människor stod jag och kämpade för att det minsann inte skulle komma några tårar, med jag fick panik. Gick ut till K. som satt och tvättade fynd med sin grupp, och bad henne följa med. Vi jagade iväg ut till parkeringen där allting brast. Jag grät. Och kände mig liten i världens varmaste kram. Hon sa åt mig att gå hem, inte bry mig om att gräva något. Sen att jag skulle komma tillbaka och följa med henne hem.

Så nu sitter jag här hemma, och har dåligt samvete gentemot katten och min grupp. Men de får gräva utan mig idag.. de är ändå 4 stycken.

Det känns som att detta kommer väldigt olägligt. Det finns inte tid till att vara ledsen. Finns det någonsin tid att vara ledsen? När egentligen, om man fick schemalägga en tragedi, skulle den inträffa för att inget annat skulle komma ivägen?

Jag känner mig simpel som inte ens kan sköta mitt arbete. Å andra sidan kanske jag kommer att fortsätta drabbas av gråtattacker sålänge som jag är fokuserad att skjuta undan sorgen. Inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde efter knappt en timme i skolan..

Jag är så glad att jag har K. där som känner mig och som tidigare har funnits där när jag har haft det svårt. Jag är så glad över alla mina vänner. De gör mig stark och hoppfull, men ännu är detta väldigt nytt för mig, så jag vet att det kommer att dröja innan jag vänjer mig.

Det är inte ens en vecka sedan uppbrottet.. men det känns inte jättenytt. Hans otillgänglighet har funnits där under en lång tid, men nu är det väldigt påtagligt. Vi pratade igår, och jag fick en chans att säga saker som jag ville säga, utan att gråta och vara upprörd. Och han lyssnade. Och jag var fruktansvärt orättvis och hård, och orden "jag hatar dig" smög över mina läppar, och det känndes befriande.

Men innerst inne önskar jag inte honom något ont. Jag är en snäll människa, och tycker att detta är as. När det hela är över kommer vi aldrig mer att ses igen. Jag vill inte det, men han hade hoppats på att vi skulle vara vänner. Jag kommer inte att klara av det, min attityd gentemot honom kommer att vara förpestad av all ilska, och jag vill inte utsätta honom för min bitterhet. Det är bara onödigt. Jag vill även få en ärlig chans att gå vidare, och bevara hans minnen av mig som en bra människa.

Det är något som inte stämmer med hela historien.

Eller så är det jag som börjar bli paranoid, men ett fel finns. Det är jag säker på. Det känns hemligt och undvikande..

Och jag mår illa. Fryser trots att jag har varmt på mig och elementen i full gång. Kan inte äta. Ont i huvudet. Svag.

Ja, jag har faktiskt inte diskat sen förra söndagen, vilket känns sådär.. Det är knappt jag vil ställa mig vid den nu, för då försvinner ytterligare en sak från förra veckan som var när jag fortfarande var någons flickvän.

Men det luktar lite illa, så den måste bort!

Om jag känner för det kan jag laga mat sen, eller åtminstone göra en kopp thé eller kaffe.

Igår var jag hos Lisa. Vi åt micropizza och skulle gå ut. Så vi drack vin, och gjorde oss fina. Men sen deppade jag ihop och ville inte gå ut mer. Det känndes så konstigt. Det var liksom inte kul, jag satt bara och kände mig ful och småberusad och så jävla ensam. Så vi gick iväg till Torino för att köpa mer pizza och så chips på vägen, sen tittade vi på en japansk skräckfilm och blev rädda, och somnade vid tre.

Jag sov länge, längre än vad jag någonsin brukar göra faktiskt. Och jag sov gott vilket visserligen kan bero på alkoholen. Nu har jag förhoppningsvis ork att ta migigenom hela veckan.. måste lägga mitt liv lite på is för det är mycket att göra nu.

Efter all hysteri, skrikgråt, desperation, rädsla och total utblottning känner jag mig nu ganska lugn. Även om tystnaden känns obehaglig, så är det inte jättejobbigt för tillfället. Jag har saker att sysselsätta mig med, och det är nog tur. Annars skulle jag såsmåningom äta upp mig själv.

För att trösta mig själv igårkväll gick jag till ikea och köpte en låda där jag lade saker som jag fått av honom, och sådant som påminner av honom. Rev ut min dagboksanteckning frå dagen vi blev tillsammans på, men efter närmare tanke får nog hela boken följa med. Till en början hade jag tänkt att skicka alla saker i ett paket, med smulorna av blommorna från vår ettårsdag. Men det kändes överilat och ganska typiskt drama-queen.

Efter lådan började jag möblera om. Jag behövde det. Kännde att mycket av det som jag har gjort påminner om honom, och jag vill inte ha det så. När jag kom hem från Visby kändes det som att jag hade fått en nystart, och inledde den nya perioden i mitt liv med att städa och möblera om. Det är liksom en liten ritual jag har..

Nu är jag väldigt nöjd med resultatet. Det känns Joakim-fritt. Jag vill inte ha nånting som kan störa mig som påminner mig om saker vi gjort här. Om jag kunde flytta så skulle jag gärna göra det, men det är lite väl drastiskt. Mitt hem är min borg, och jag ska inte behöva fly härifrån. Jag ska kunna känna mig trygg, och kunna gömma mig från omvärlden.

När chocken har lagt sig ska jag gå igenom alla foton jag har, och lägga dem i en egen mapp. Det känns så smärtsamt at behöva titta på honom, så det kommer nog att ta ett tag innan jag kan göra det utan att äta upp mig själv.

Det som känns jobbigast är att alla tankar jag hade om honom har förändrats.. allt som vi har gjort tilsammans får en ny innebörd, och mitt beteende känns så fruktansvärt löjligt. Precis allt som vi har gjort känns dumt. Allt vi delat tillsammans känns dumt. Och alla tankar om framtiden känns dumma.

Jag kan inte sluta gråta.

Det är så jobbigt.

Man får inte göra slut med någon på telefon, det är inte snällt. Jag känner mig så fruktansvärt löjlig och lurad, med alla mina jävla känslor och den tid jag har lagt ner på att försöka få det att bli bra.

Känner mig verkligen ensam.

Trodde att hösten skulle bli fin och bra, men nu vet jag inte riktigt. Det är bara jag och katten, men inte så mycket mer vilket gör mig nedstämd.

Jag tycker det är orättvist att det skall vara såhär. Trodde det fanns någon som kunde hålla mig i handen, men jag hade nog fel.

Efter den jävla misslyckade våren tänkte jag att det bara kunde bli bättre, och även om det har ordnat upp sig så är jag ändå lite rädd för att det kan bli likadant. Min mage är inte av denna värld. Den är jättekänslig för stress, och idag gjorde den ont igen. Måste gå inom apoteket imorgon och höra om det finns något som kan lugna ner den, för ibland blir det så jobbigt så jag måste vika mig dubbel.

Det är mycket som händer nu, och jag skulle behöva en fast punkt i vardagen. Jag saknar tryggheten, den finns inte riktigt där.

Det är så tyst och ensamt, varför då?

En obehaglig tystnad som inte känns bra.

Trodde faktiskt inte att det skulle kännas low-life att gå upp såhär tidigt, men det gör det faktiskt. Klockan ringde vid 4, och det kanske är lite i tidigaste laget, men igår var jag så hima trött, att det känndes enklare att lägga mig vid 8 och gå upp tidigare, och göra det jag inte hann igårkväll.

Jag är den som har ansvaret för att renskriva grävdagboken, ett beslut jag tog på egen hand. Det är rätt kul, för då ser jag ju vad de andra har gjort. Plus att det är en stor hjälp till rapporten. Jag skulle vilja påstå att ungefär 40% av det som vi skriver dagligen kommer att ingå i rapporten på något sätt. Så planeringen med skrivandet under grävningen går faktiskt ganska bra. På lördag har vi en uppsamlingsdag på biblan här i Malmö, och ska försöka få ihop så mycket som möjligt av de gångna två veckorna, så att vi inte sitter med allt arbete sen i slutet.

Ja, för att återgå till low-life, så måste jag nog förkara mig själv. För tillfälet känns det som att jag inte har något liv.. Inte det att jag aldrig någonsin har gått hemifrån lika tidigt som nu och kommit hem vid samma tid, men den stora skillnaden är att jag är så jäva skitig. Jag spenderar dagarna i regnställ, tights och undertröja, stora klumpiga skor och händer och ansikte som är så smutsiga att det inté ens går att få rent porerna. Det är roligt, men det känns märkligt. Vi är klara på fredag nästa vecka, och då har vi en vecka inne i Lund i skolan (i våra riktiga kläder, tack och lov). Sen efter det ska vi vara tre veckor på Malmöhus och utföra en byggnadsarkeoogisk undersökning. Det kommer nog inte att kännas lika low-ife, för då är vi åtminstone inne i stan, och jag tror att regnbyxorna kanske inte behövs lika mycket där.

Det känns mycket märkligt att gå hemifrån när det är mörkt.. det gör det altid på vinterhalvåret fram tills jul, och jag vet inte riktigt varför.. I förra lägenheten var det inga problem, men jag upplever att den nog var lite mysigare. Så jag ska jobba aktivt för att skapa en mysig känsla här hemma.

Jag är en riktigt hemmafis som tycker om när det är mysigt.